Djuptrycket eller koppartrycket som det oftast kallas i konstsammanhang, innebär att graverade eller etsade partier i tryckplattan (oftast en kopparplåt) fylls med färg som sedan under stort tryck överförs på papper.
Etsning, torrnålsgravyr och kopparstick är typexempel på djuptryck.
Etsning är en kemisk metod. Fördjupningarna i plåten får man genom frätning (bitning). Konstnären täcker plåten med en syrabeständig grund (vax, asfalt, harts) och tecknar sin bild med en etsarnål. I syrabadet angrips sedan de partier som är frilagda från grund. Plåten etsas i etapper så att vissa partier blir mer etsade än andra. Trycket får då varierande linjetjocklekar och svärta.
Torrnålsgravyr och kopparstick
Torrnålsgravyr och kopparstick görs med mekanisk bearbetning av tryckplåten. Konstnären graverar sin bild i plåten med ett vasst skärverktyg eller vass nål när det gäller torrnålsgravyr. Plåten läggs på en värmehäll och värms till ca 40 grader, plåten dabbas eller valsas därefter in med tryckfärg. Färgen torkas sedan av från plåtytan på ett speciellt sätt, oftast med handflatan, färgen stannar kvar i fördjupningarna. I tryckpressen överförs med ett högt tryck sedan färgen till ett väl fuktat koppartryckspapper.
Vid högtryck är förfarandet det motsatta. Här sker trycket från tryckplattans infärgade yta och nedgraverade partier lämnas orörda, de trycker vitt, som på en stämpel. Som exempel kan träsnitt ochlinoleumsnitt nämnas. Båda dessa sätt kan komma till användning på en och samma plåt.
Linoleum och träsnitt
Konstnären skissar upp sin bild på tryckmaterialet och skär bort de partier som inte ska finnas med på den slutliga bilden.De upphöjda partierna valsas in med färg och trycks av. Tryckpapperet, oftast ett tunt rispapper, lägges försiktigt på och dess baksida frotteras med en matsked eller falsben. Om trä- och linoleumsnittet trycks i flera färger används en platta för varje färg.
Plantrycket skiljer sig helt från ovanstående metoder och innebär att såväl tryckplattans infärgade som icke infärgade partier ligger i samma plan. Litografi är exempel på plantryck.
Litografi av grekiskan litos = sten och grafein =skriva. Litografi är ett plantryck, bilden trycks från en särskild sort kalksten, även kornerad zink eller aluminiumplåt (eller offsetplåt), kan användas. Enkelt uttryckt kan man säga att metoden bygger på att fett och vatten stöter bort varandra. Bilden tecknas med speciella litokritor, litografiska pennor eller litotusch. Även här använder man sig av en sten (plåt) för varje färg.
Genomtryck eller schablontryck har en helt annan princip än ovanstående tryckmetoder och bygger på att färg pressas genom en finmaskig väv, ner på papperet. Partier som inte ska släppa igenom färg övermålas med sk. filler. Serigrafi eller med annat ord silkscreen är exempel på metoden.
Serigrafi
Serigrafi är ett slags schablontryck. Förr tecknade konstnären sin bild med en fet krita eller fet tusch på en silkeväv, uppspänd i en trä eller aluminiumram. Väven och teckningen täcktes av ett tunt skikt av vattenlösligt lim. Limmet fastnade inte på den feta färgen men det gör den i den tecknade väven. Teckningen tvättades bort med lacknafta som inte löser det vattenlösliga limmet. Där teckningen fanns uppstod ett ”hål” i limmet. Ett papper läggs under ramen och färg dras över väven med en bred rakel, där hålen finns tränger färgen igenom och ner på tryckpapperet. Varje färg i ett serigrafi behöver en egen ram. Numera använder man endast vattenlösliga färger och man överför bilderna man har gjort fotografiskt till tryckramen. Tryckningen sker på samma vis nu som förr -för hand.
Upplagor
Originalgrafik utges i begränsade upplagor. Varje tryck har sitt eget nummer. Detta ordningsnummer åtföljs av ett tal utvisande upplagans storlek enligt principen 1/10, 2/10, 3/10 osv. När en upplaga tryckts, makuleras eller märkes tryckplattan så att några fler avtryck inte kan göras. En upplagas storlek bestäms av flera faktorer, tryckplattans hållbarhet, konstnärens vilja att begränsa antalet avdrag osv. Förutom upplagans numrerade tryck förekommer ibland ett begränsat antal avdrag försedda med speciella beteckningar såsom tex. provtryck, epreuve d’artiste, Hc osv. Om konstnären trycker en upplaga och sedan arbetar vidare och plåten är väsentligt förändrad, bör de olika upplagorna märkas etat I, etat II osv.
Sammanställt av Tommy Bergström